Nu har jag befunnit mig hemma i blekinge en hel vecka. 
Fått mysa med mina fantastiska vänner, mamma och pojkvän. Det är guld. 
Jag fick även åka hem till Sara, det kommer alltid va hem till Sara. Träffa min fina extra familj och få prata om alla minnen tillsammans. Det var nödvändigt. 

Begravningen blir redan nästa vecka. 
Jag känner mig inte riktigt redo. Blir man någonsin redo? Blir man redo att ta farväl av sin bästa vän? 
Blir man någonsin redo att inse att cancern tillslut tog hennes liv? att alla planer vi hade aldrig kommer blir genomförda, åtminstone inte tillsammans. Att vår sista resa tillsammans kommer blir om en vecka, med vår favorit låt spelandes ut ur högtalarna i kyrkan. - Kommer jag någonsin kunna acceptera att du aldrig fick uppleva allt det där jag fått och som är livet. Egen lägenhet, jobb, resa när du vill, pojkvän, barn, plugg.  
De allra bästa åren i livet har ju varit de efter studenten men precis då blev ju du sjuk. Du hann inte. 
Jag är så ledsen för att du inte hann leva. Jag är så ledsen för att du fick ligga i en säng i hur många år som helst och kämpa, mot ingenting? - så känns det! 

Många stunder är jag glad, andra ledsen, ibland tacksam, ibland så jävla förbannad. 
Varför skulle du behöva vara sjuk i 5 år och kämpa för att sen dö? Vart är rättvisan känner jag. 

Vi avslutar vår resa med en av världens finaste låtar, på din sista dag. 
Utan dina andetag med Kent. 
På något vis så började vår vänskap med Kent, och den kommer absolut aldrig avslutar vår vänskap. Den lever kvar föralltid, Men det blir ändå ett sista minne. 

Jag kommer leva för dig, för alltid. 
En dag ska jag åka till afrika och titta på lejon i det fria, precis det som va din dröm när du blev frisk. 
Sov så gott, vi syns nästa fredag. Jag hoppas du är där.
Jag vet att du inte ville sova för vår skull, du ville aldrig det, du ville aldrig erkänna hur ont du hade, hur dåligt du mådde och hur rädd du var, för vår skull. Du låg vaken, hur mycket det än tog på krafterna när vi hälsade på. 
För din skull är jag glad att du valde att blunda, att du fick äntligen somna in från allt det onda. 
Du gjorde helt rätt min ängel, helt jävla rätt <3 

 

Mellan resor så verkar det också som sorgligheter måste ske. 

Idag förlorade jag min bästa vän, till den där jävla sjukdomen ni alla vet. Den som bara förstör. 
Jag har väl någonstans inom mig alltid förberett mig på det värsta, samtidigt som jag insåg att jag inte vart det minsta förberedd. 5 år av huvudvärk, kämpande, cellgifter och ilska har nu kommit till ett slut. Ett slut jag hellre hade hoppat över. Jag kan inte säga att det är ett olyckligt slut, för med 5 år av lidande så blev det ett fridfullt ett, ett där du fick somna in lugnt och sansat. - Men jag är olycklig. Olycklig för att vi aldrig fick göra allt det där vi sa vi skulle när du blivit pigg och orkade stå upp igen.
Jag blir ledsen när jag läser dina sms "Du är allt jag behöver för att orka kämpa, säg att dessa cellgifter kommer fungerar?!" och jag har svarat "Vad snackar du om? denna skiten dödar vi direkt!!" 

Jag hatar cancer, jag hatar allt vad ordet innebär. 
Jag hatar att jag förlorat min bästa vän, att jag ska behöva gå på ännu en begravning ... Jag hatar att du aldrig hann få leva efter studenten. 

Det värsta är att jag vet i vilka steg sorgerna kommer; jag har haft många förluster de senaste åren. Jag kommer har panik och vara orolig fram till din begravning, jag kommer gråta som ett barn samma dag, men det kommer vara en sån otrolig lättnad, därefter kommer bearbetningen ... Den kommer blir tuff. 

Jag älskar dig min ängel, min bästa vän, min trygghet, mitt allt. 
Jag hoppas du får fri och ro, att du inte hade ont, att du hörde allt som sas till dig, att du kände allt jag kände. 
Men jag önskar att vi fick mer än 25 år tillsammans. Fan vad jag önskar det och fan vad jag saknar dig. 

Nu har vi hunnit med ytterligare två resor. 
Budapest och Rom. 
Jag känner lite att det får komma i endel olika inlägg, det va ju så fantastiskt mycket att se och ack så många bilder som knäppts. 

Nedanför är det fantastiska budapest. Den staden vann överlägset över Rom. Svårt att jämföra två helt olika länder och huvudstäder men Budapest passade mig bäst helt enkelt. 

Vi råkade hamna där på deras nationaldag som klassas som staternas 4th of july. Så det var jävla i mig stort. 
Coolt att få vara med om, därav fyrverkerierna; som höll igång i tusen år kändes det som. 

Enjoy, Rom kommer! 

 

Som om man skulle få nog av bilder från detta fantastiska landskap? tror inte det. 
Nu är det åtminstone Augusti, en månad fylld av äventyr. Men det innebär väl också sista sommarmånaden? September är väl fortfarande klassad som höst? Nog för att september oftast innehåller en massa vackra dagar. 

I höst blir det såklart lite resor också; vi har väl klappat Paris i November och så är jag måttligt sugen på Aten i Oktober. Lite historia sådär på senhösten! Hade suttit fantastiskt fint. Troligtvis ta jag och åker med ett av våra egna bolag till Gdansk eller Warszawa. Känner det är dags för Polen, så den som vill hänga med säger till, jag fixar biljetter ;) Resor resor resor. Vad annars skulle man gjort sina lediga dagar?