att känna saknad.

Det är 2 månader sedan min älskade bästa vän försvann från oss. 
Det är fortfarande rätt oförklarligt för mig. Jag har väldigt svårt för att gå vidare denna gången. 
Det har vart lättare med både storebror och farmor. Jag vet inte om det är för att Farmor var så pass gammal att det ändå va "okej", det va "okej" att acceptera det, och min storebror att han valde själv att avsluta sitt liv på jorden. Men jag kan inte för mitt liv acceptera att Sara försvann, hon varken valde detta eller var gammal nog för att försvinna. Hon ville så gärna leva, finnas hos oss och starta sitt liv. 
 
Vi tog verkligen vara på alla gånger vi kunde ses men jag kan inte glömma att vår sista gång va ändå rätt nonchalant. "vi syns nästa gång jag är hemma" och så kom resor ivägen och du hann bli så jävla dålig ... 
På 2-3 veckor hann du gå från relativt pigg till om vi ville avsluta respiratorn... Hur kan det ens gå så fort?
Jag skulle till sjukhuset och dig på tisdagkvällen och du somnade ifrån oss 17:00 den tisdagen... 
Det gör så ont att jag inte hann en sista gång, även om jag vet att du knappt var med oss sista dygnet. 
Och ja jag vet att du visste om att jag va påväg och att du va värdefullast av alla. Men ändå, jag hade velat få ge dig en sista kram. Bara en till... 
 
Stressen jag kände mellan måndagen och tisdagen var ofantligt stor. Jag visste det va bråttom och jag skyndade mig så in i helvete, släppte allt jag hade men du orkade inte hänga kvar och självklart skulle du somna in. Du var så "värd" det. Jag är glad att du slipper vakna varje morgon utan tabletter, cellgifter, värk och fan vet allt. 
 
Jag blir så arg när jag tänker på alla 5 år. Det är över 5 årsen din huvudvärk började... men det tog 7 månader innan någon jävel ville röntga för att hitta en enorm jäkla tumör i hela huvudet. Vi har alltid vart förbannade på det där, men nu är jag så arg, VARFÖR väntar man? vad är det som kostar pengar egentligen?! Är det värt att spara in istället för att rädda en då 20 åring? Sen kom 2014, åh vad fint år. Det gick verkligen ditt håll, vi kunde gå långt, du hade börjat träna, jobba 2-3 timmar i veckan, sakta men säkert framåt så jävlar började vi planera, sen small det till med två tumörer igen och den sista nu i Juni aggresiv steg 4/4.... så orättvist. 
 
5 jävla år. 2011-2016 .. vad är meningen? 
I våras ville du köpa lite porslin till din förhoppningsvis framtida lägenhet och du frågade om det var onödigt? för du kanske aldrig skulle få din egen lgh.. KÖP för helvete.. och du köpte dom. 
de står kvar i ditt rum... 
 
Jag saknar dig Sara Koskenkorva. Min bästa vän och ängel. 
Jag hoppas fan du är här ibland och titta till mig, det behöver jag. 
 
Nu åker jag till Paris, det behövs! 
 

Paris and Gdansk.

Då har ytterligare två resor bokats. 

Paris den 27 Oktober till 30 Oktober. 
Gdansk 24 November till 26 November. 

Hur mysigt? Gdansk kom vi undan riktigt billigt så vi unnade oss ett 5 stjärnigt Hilton mitt i staden, med spa och hela fadderulllllan. Jag och min fantastiska pojkvän. Det är dags att visa honom världen. Han har ju inte rest ett dugg (jämfört med mig) 

Men först ut Paris, Med min vapendragare och kollega, Lisa! 
Jag är så taggad, ni anar inte! Paris har ju alltid legat rätt högt upp på listan, och ännu ett land, ännu en huvudstad. Jag sa ju i våras att det var dags att beta av Europa. - Det blir 4 nya länder iår och 3 nya huvudstäder åtminstone. Fantastiskt. 

Kameran åker med, såklart!