Mellan resor så verkar det också som sorgligheter måste ske. 

Idag förlorade jag min bästa vän, till den där jävla sjukdomen ni alla vet. Den som bara förstör. 
Jag har väl någonstans inom mig alltid förberett mig på det värsta, samtidigt som jag insåg att jag inte vart det minsta förberedd. 5 år av huvudvärk, kämpande, cellgifter och ilska har nu kommit till ett slut. Ett slut jag hellre hade hoppat över. Jag kan inte säga att det är ett olyckligt slut, för med 5 år av lidande så blev det ett fridfullt ett, ett där du fick somna in lugnt och sansat. - Men jag är olycklig. Olycklig för att vi aldrig fick göra allt det där vi sa vi skulle när du blivit pigg och orkade stå upp igen.
Jag blir ledsen när jag läser dina sms "Du är allt jag behöver för att orka kämpa, säg att dessa cellgifter kommer fungerar?!" och jag har svarat "Vad snackar du om? denna skiten dödar vi direkt!!" 

Jag hatar cancer, jag hatar allt vad ordet innebär. 
Jag hatar att jag förlorat min bästa vän, att jag ska behöva gå på ännu en begravning ... Jag hatar att du aldrig hann få leva efter studenten. 

Det värsta är att jag vet i vilka steg sorgerna kommer; jag har haft många förluster de senaste åren. Jag kommer har panik och vara orolig fram till din begravning, jag kommer gråta som ett barn samma dag, men det kommer vara en sån otrolig lättnad, därefter kommer bearbetningen ... Den kommer blir tuff. 

Jag älskar dig min ängel, min bästa vän, min trygghet, mitt allt. 
Jag hoppas du får fri och ro, att du inte hade ont, att du hörde allt som sas till dig, att du kände allt jag kände. 
Men jag önskar att vi fick mer än 25 år tillsammans. Fan vad jag önskar det och fan vad jag saknar dig.