Men halå,

 

Jag kom in här, tillslut. 

Med en ny dator och alla lösenord glömda så var det inte så lätt. Men tillslut. 

 

Sommaren börjar närma sig sitt slut och jag har inte gjort något vettigt över huvudtaget. 

Jobbat, varvat med sömn och de få dagarna som solen kommit fram har jag lagt mig på gräset. Det var den sommaren det. Men inte är jag bitter, för snart väntas ju ett par resor. 

Om en månad, lite mer, sticker vi till Mallorca i en hel vecka och herrejävlar som jag längtar. Ni kan inte ana. Nog är det mitt i plugg men whatever, jag ska njuta! Och en månad efter det åker jag och Sofia till Barcelona. 

Hösten, som jag annars hatar ser ju ut att bli fantastisk. 

 

Men mellan där blir det också plugg och jobb. 

Om två veckor åker jag ner till min gamla arbetsplats, Malmö flygplats och hälsa på. Så roligt det ska bli, saknar verkligen det så. Då hinner jag med lite fikor i Malmö också med underbara vänner som jag saknar.  

Jävla malmö, du är världsbäst. 

 

Jag och Sebastian har firat ett år, eller ja vi firade inte. Vi jobbade. Så kan det gå. 

2 årsdagen kanske bli roligare? högst troligt inte. Så vi tar igen det där till helgen. 

 

IDAG skiner ta mig fan solen, ska ta med hunden ut och sola. Livet är bra idag. 

 

Om två veckor är det ett år sedan vi förlorade min bästa vän Sara, i den där jävla cancern.

Ett helt år? kan inte begripa det. Allt känns som igår. Saknar henne mer och mer varenda eviga dag! 

Redan Juni? Men fan inte haft en enda resa bokad förens nu. Nu har jag två. 

I slutet av September drar vi till Mallorca. Fick pricka in det av älgjakt i jämtland och innan drevjakt här... Tur det löste sig trots hotfulla meningar av mig till min sambo. Så en vecka i varmen, innan hösten kryper på har vi fått till ett riktigt fint hotell och hyrbil. Längtar ihjäl mig. Tanken var Marocko först men ack så dåliga flyg det gick. Det får blir en annan gång.. Hela livet på oss! En riktig jävla solsemester. SÅ skönt.

Sen är ju weekends alltid trevliga och ni vet jag betar av våra städer och huvudstäder i Europa. 
Denna gången har jag och min bästa vän lyckats få till en liten tripp till Barcelona i början på November. 
3 nätter med spa, god mat, shopping och sol. Hur kan det ens gå fel? Det blev mycket Spanien helt plötsligt. Jag som aldrig vart ett riktigt fan av Spanien. Men det ser ut att vara två toppen ställen. 

 

Vi har skaffat oss en gammal jakthund också, så att resa iväg lika mycket går kanske inte nu. Fast jo, det ska gå. 
Gammal och gammal, hon är 5 år och en tysk jaktterrier. Vi älskar henne som vi aldrig älskat förr. 

 

Herregud som tiden tickar iväg. 
Om en vecka sitter vi och äter frukost på ett av alla belgrads ställen. Just nu visar väderleken 19-20 grader och sol där nästa helg. Jag hoppas innerligt det håller i sig. Det hade suttit så jävla perfekt. Men inte nog med det, när vi landat efter en weekend i Serbien så svira jag om för att åka till London. Ni minns väl att min värdfamilj bor där (eller ja, inte i London men 3-4h utanför) och än blir vi inte av med varandra. Tjejerna fyller 10 i år och jag saknar hela familjen och england så jag spricker. 

 

Det lär väl inte vara några 20 grader i England. Jag brukar dock har tur när jag är och hälsa på. Vi får hålla tummarna. 

 

Jag har varit på lite anställningsintervjuer. Ett jobb har jag fått redan och nästa vecka blir det på flygplatsen. 
Jag saknar flygplatsen i Malmö lite granna. Eller så saknar jag bara min fina kollegor. älskade aviator. världens bästa arbetsplats måste vara aviator på malmö flygplats. Så saknat. 

Men i keep you posted: Efter England om inte annat. 
älskade england, nu kommer jag hem <3

Det har snart gått ett halv år utan min bästa vän. 
6 månader blir det i Februari. Häromveckan var det också 4 år sedan min storebror gick bort från oss. 
Även ett år sedan min farmor försvann. <3 

 

Saknaden är så oerhörd. Ni kan inte ana. 3 av de viktigaste personerna i mitt liv som inte finns längre. 

Nu bor jag i blekinge sen ett par veckor tillbaka och det känns så ofattbart att Sara och farmor inte bor här längre? Som de gjorde sist jag levde här. Ytterst märkligt att inte träffas. 
Det är så många år sedan jag bodde här att jag inser hur mycket jag gått miste om. Så mycket mer vi kunde ha gjort om jag inte flyttat; Med det sagt, så ångra jag inga av mina resor eller flyttar. Jag önskar bara man kunde fått båda delarna. 

 

Jag tror det känns så mycket mer nu när jag måste bearbeta alla dödsfall genom att leva här, där alla försvunnit. 
Jag har nog gömt mig länge nog på mina resor och där nere i skåne. Jag gömde mig bra! 

 

God natt alla änglar. 
Om en månad sitter vi i Serbien och njuter. Jag fortsätter med att gömma mig lite lite lite. 

 

Mycket har hunnits med detta året, samtidigt som det känns som om jag inte fått något vettigt gjort. 
Bangkok, Koh Tao, Rom, Budapest, Lofoten, Abisko, Paris, Gdansk - Osäker på om jag glömt nåt? Men resor var jag relativt flitig på. Jag började däremot redan tidigt på året blir rätt så trött på skåne och på samma jobb. 
Jag trivs med mina kollegor, helt klart. Men vantrivs med tiderna. Tanken växte mer och mer att det nog är dags att lämna skåne och så blev det; På Söndag flyttar jag och byter miljö igen. 
Jag och min pojkvän har fått oss ett hus, på landet. Med djur och skog som natur. Och herrejesus som jag längtar. 1 Februari är det vårt. Och istället för jobb blir det plugg. Jag ser fram emot allt. 

Så Belgrad blir framflyttat till en Mars weekend istället. Jag jobbar ju trots allt fortfarande på flygplatsen så förmåner med att flytta mina resor hejvilt har jag fortfarande, vidare får mina kollegor göra det åt mig, hehe. 

Början av året började med en resa till Stockholm och min abisko-tjej. Fantastisk weekend. 

Weekendresan i Gdansk var rent för magiskt.
Hilton mitt istan är till att rekomendera, för helvete vad fantastiskt det var. Vi lämnade knappt hotellet. 

Endaste minuset var att där inte fanns bubbelpool eller någon form av varmare bad. Men allt kan man inte få.

 

Det är 2 månader sedan min älskade bästa vän försvann från oss. 
Det är fortfarande rätt oförklarligt för mig. Jag har väldigt svårt för att gå vidare denna gången. 
Det har vart lättare med både storebror och farmor. Jag vet inte om det är för att Farmor var så pass gammal att det ändå va "okej", det va "okej" att acceptera det, och min storebror att han valde själv att avsluta sitt liv på jorden. Men jag kan inte för mitt liv acceptera att Sara försvann, hon varken valde detta eller var gammal nog för att försvinna. Hon ville så gärna leva, finnas hos oss och starta sitt liv. 

 

Vi tog verkligen vara på alla gånger vi kunde ses men jag kan inte glömma att vår sista gång va ändå rätt nonchalant. "vi syns nästa gång jag är hemma" och så kom resor ivägen och du hann bli så jävla dålig ... 

På 2-3 veckor hann du gå från relativt pigg till om vi ville avsluta respiratorn... Hur kan det ens gå så fort?
Jag skulle till sjukhuset och dig på tisdagkvällen och du somnade ifrån oss 17:00 den tisdagen... 
Det gör så ont att jag inte hann en sista gång, även om jag vet att du knappt var med oss sista dygnet. 
Och ja jag vet att du visste om att jag va påväg och att du va värdefullast av alla. Men ändå, jag hade velat få ge dig en sista kram. Bara en till... 

 

 

Jag blir så arg när jag tänker på alla 5 år. Det är över 5 årsen din huvudvärk började... men det tog 7 månader innan någon jävel ville röntga för att hitta en enorm jäkla tumör i hela huvudet. Vi har alltid vart förbannade på det där, men nu är jag så arg, VARFÖR väntar man? vad är det som kostar pengar egentligen?! Är det värt att spara in istället för att rädda en då 20 åring? Sen kom 2014, åh vad fint år. Det gick verkligen ditt håll, vi kunde gå långt, du hade börjat träna, jobba 2-3 timmar i veckan, sakta men säkert framåt så jävlar började vi planera, sen small det till med två tumörer igen och den sista nu i Juni aggresiv steg 4/4.... så orättvist. 

 

I våras ville du köpa lite porslin till din förhoppningsvis framtida lägenhet och du frågade om det var onödigt? för du kanske aldrig skulle få din egen lgh.. KÖP för helvete.. och du köpte dom. 
de står kvar i ditt rum... 

 

 

 

Då har ytterligare två resor bokats. 

Paris den 27 Oktober till 30 Oktober. 
Gdansk 24 November till 26 November. 

Hur mysigt? Gdansk kom vi undan riktigt billigt så vi unnade oss ett 5 stjärnigt Hilton mitt i staden, med spa och hela fadderulllllan. Jag och min fantastiska pojkvän. Det är dags att visa honom världen. Han har ju inte rest ett dugg (jämfört med mig) 

Men först ut Paris, Med min vapendragare och kollega, Lisa! 
Jag är så taggad, ni anar inte! Paris har ju alltid legat rätt högt upp på listan, och ännu ett land, ännu en huvudstad. Jag sa ju i våras att det var dags att beta av Europa. - Det blir 4 nya länder iår och 3 nya huvudstäder åtminstone. Fantastiskt. 

Kameran åker med, såklart! 

Så det var något ut över det vanliga. 

Att gå på sin bästa väns begravning vid 25 års ålder. 
Jag var relativt lugn enda tills samma dag. Jag sov så dåligt den natten, och jag vaknade upp i panik. 
Ni anar inte hur många gånger jag funderade på att skippa hela kalaset och bara lägga mig under täcket. 
Men 20 minuter innan tog jag mig i kragen och körde till kyrkan. Den värsta bilresan i mitt liv, hittils iaf. 

Dagen till äran blev så fantastiskt fin. Så otroligt varmt och soligt (ironin i det hela, du som hatade värme de sista åren) De låtar som spelades kunde inte vara mer perfekta. Utan dina andetag, What are words och min absoluta favorit låt, Fix you. 

Efteråt åkte jag hem till dig, mös med dina vovvar, låg i ditt rum en stund, och mös med din familj. Världens finaste familj. Och efter det åkte jag till din gravplats i lugn och ro, inte för att du är där men jag ville säga mitt utan alla andra runt omkring.

Det bruka bli två begravningar om året för min del, jag hoppas att jag slipper på många fler år nu. 
Det tar liksom lite granna på hjärtat .. men som vanligt gå man vidare från allt, med lite mer förståelse över livet. 

Du är saknad, du är älskad, du va sån jävla kämpe, men vad fan skulle du annars gjort? 
Jag kunde skriva till dig att jag hade huvudvärk en dag, ditt svar tillbaka "Men va fan, jag kan ta den ist, jag är så van, du ska fan inte må dåligt!!" - Det var du. Jag vill att hela världen ska veta att just sån var du. 
Jag fick aldrig mår dåligt, hellre att du mådde kasst än jag, för du hade mått kasst i 5 år. 
Och allt jag ville var att ta allt det kassa från dig och sätta på mig själv, om så bara för en dag. 

Sov gott min ängel. 

 

Nu har jag befunnit mig hemma i blekinge en hel vecka. 
Fått mysa med mina fantastiska vänner, mamma och pojkvän. Det är guld. 
Jag fick även åka hem till Sara, det kommer alltid va hem till Sara. Träffa min fina extra familj och få prata om alla minnen tillsammans. Det var nödvändigt. 

Begravningen blir redan nästa vecka. 
Jag känner mig inte riktigt redo. Blir man någonsin redo? Blir man redo att ta farväl av sin bästa vän? 
Blir man någonsin redo att inse att cancern tillslut tog hennes liv? att alla planer vi hade aldrig kommer blir genomförda, åtminstone inte tillsammans. Att vår sista resa tillsammans kommer blir om en vecka, med vår favorit låt spelandes ut ur högtalarna i kyrkan. - Kommer jag någonsin kunna acceptera att du aldrig fick uppleva allt det där jag fått och som är livet. Egen lägenhet, jobb, resa när du vill, pojkvän, barn, plugg.  
De allra bästa åren i livet har ju varit de efter studenten men precis då blev ju du sjuk. Du hann inte. 
Jag är så ledsen för att du inte hann leva. Jag är så ledsen för att du fick ligga i en säng i hur många år som helst och kämpa, mot ingenting? - så känns det! 

Många stunder är jag glad, andra ledsen, ibland tacksam, ibland så jävla förbannad. 
Varför skulle du behöva vara sjuk i 5 år och kämpa för att sen dö? Vart är rättvisan känner jag. 

Vi avslutar vår resa med en av världens finaste låtar, på din sista dag. 
Utan dina andetag med Kent. 
På något vis så började vår vänskap med Kent, och den kommer absolut aldrig avslutar vår vänskap. Den lever kvar föralltid, Men det blir ändå ett sista minne. 

Jag kommer leva för dig, för alltid. 
En dag ska jag åka till afrika och titta på lejon i det fria, precis det som va din dröm när du blev frisk. 
Sov så gott, vi syns nästa fredag. Jag hoppas du är där.
Jag vet att du inte ville sova för vår skull, du ville aldrig det, du ville aldrig erkänna hur ont du hade, hur dåligt du mådde och hur rädd du var, för vår skull. Du låg vaken, hur mycket det än tog på krafterna när vi hälsade på. 
För din skull är jag glad att du valde att blunda, att du fick äntligen somna in från allt det onda. 
Du gjorde helt rätt min ängel, helt jävla rätt <3 

 

Mellan resor så verkar det också som sorgligheter måste ske. 

Idag förlorade jag min bästa vän, till den där jävla sjukdomen ni alla vet. Den som bara förstör. 
Jag har väl någonstans inom mig alltid förberett mig på det värsta, samtidigt som jag insåg att jag inte vart det minsta förberedd. 5 år av huvudvärk, kämpande, cellgifter och ilska har nu kommit till ett slut. Ett slut jag hellre hade hoppat över. Jag kan inte säga att det är ett olyckligt slut, för med 5 år av lidande så blev det ett fridfullt ett, ett där du fick somna in lugnt och sansat. - Men jag är olycklig. Olycklig för att vi aldrig fick göra allt det där vi sa vi skulle när du blivit pigg och orkade stå upp igen.
Jag blir ledsen när jag läser dina sms "Du är allt jag behöver för att orka kämpa, säg att dessa cellgifter kommer fungerar?!" och jag har svarat "Vad snackar du om? denna skiten dödar vi direkt!!" 

Jag hatar cancer, jag hatar allt vad ordet innebär. 
Jag hatar att jag förlorat min bästa vän, att jag ska behöva gå på ännu en begravning ... Jag hatar att du aldrig hann få leva efter studenten. 

Det värsta är att jag vet i vilka steg sorgerna kommer; jag har haft många förluster de senaste åren. Jag kommer har panik och vara orolig fram till din begravning, jag kommer gråta som ett barn samma dag, men det kommer vara en sån otrolig lättnad, därefter kommer bearbetningen ... Den kommer blir tuff. 

Jag älskar dig min ängel, min bästa vän, min trygghet, mitt allt. 
Jag hoppas du får fri och ro, att du inte hade ont, att du hörde allt som sas till dig, att du kände allt jag kände. 
Men jag önskar att vi fick mer än 25 år tillsammans. Fan vad jag önskar det och fan vad jag saknar dig. 

 

Lite resor har hunnits bokas in. Kiruna i Juli med min finaste Cajsa väntas. 
Jag ska ta vår hyrbil från flygplatsen, köra 10 mil till Abisko, för att sedan sätta fart mot antagligen Tromsö eller Lofoten. Vi har fortfarande inte bestämt oss. Tälta, vandra, paddla kajak, vandra i kungsleden. Ska bli så fint att få uppleva Cajsas liv och hur hon har det där uppe OCH speciellt midnattsolen!! Så 21 Juli åker jag så långt norrut det bara gå att komma i Sverige. Check! 

En vecka i augusti ser det ut som att jag är ledig också och då ska jag och min vapendragare Sandra försöka bege oss iväg. Jag hoppas på Rom. Men vem fanken vet vart vi hamnar? vi låter priser på flyg, tider och hotell bestämma lite åt oss! Vi vill ju som sagt se det mesta så allt är väl ett plus! 

 

Kameran åker självklart med på resorna så vänta er fantastiska bilder från norra Sverige. Magical. 

Nu försvinner jag in i fotbollensvärld till EM är slut! 

Nu har nästa resa börjat diskuteras med mina tjejer: Det ser ut som att vi hamnar en månad i Indien. 
Det stod mellan Mexico och Indien. - Men för all del, vi är rätt slumpartiga allihopa så de kan lika väl bli Japan. 
När mökret stiger oss på så lämnar vi Sverige igen. 

Innan dess kommer där komma endel weekends. Jag har pratat med min värdfamilj om England till sensommaren. - Hade vart så roligt att komma dit igen iår! De svara som alltid "the door is always open for you" så det handlar väl mest om att jag ska hitta tid och möjligheter. 6 jävla årsen jag bodde där. Ungarna blir liksom 8 i höst... fattar ingenting. 

 

8 April. 

Nu är det inte lång tid kvar innan vår avresa ta fart. 9 dagar för att vara lite exakt. 
Vi har fortfarande inte bokat något men vi har planerat resan lite löst. Skönt att åka med lika spontana människor som en själv, vi tar det som det kommer helt enkelt. 
växlat pengar, fixat en backpacker-väska, you name it. Jag är redo och passet har inte gått ut! (y) 

dagarna i skåne rullar på, som aldrig förr. Helsingör har fått sig ett besök. Våren är fantastisk. RIKTIGT bra väder har vi haft senaste månaden. 
Soligt för det mesta och knappt regn. - vad mer kan man begära? PLUS att klockan är omställd så det är ljust hela jävla tiden! LOVE LOVE LOVE! man vänjer sig aldrig vid den känslan, och det är ju kanske tur. 

Nu har jag enbart 6 jobbdagar kvar sen får jag äntligen gå på semester .. ni ana inte så skönt det ska bli. 

Den här helgen har jag dessutom en ledig helg. Jag jobbar ikväll och sen inte förens måndag morgon. Hur lyxigt?!
det var sist i December det. Som det ska njutas. 

 

 

 

Kan knappt fatta det är Mars redan. 
Idag var en ordentligt fin vårdag med tvåsiffrigt på tempen. DET var inte igår. 

Jag är svinigt taggad på Thailand. Vi är ett litet gäng nu från blekinge. 
18 April dra vi iaf med Qatar airways och gör ett litet pitstopp i Doha sen vidare mot Bangkok. 
Vi har inte bokat nånting eller bestämt ett smack. Bangkoks första natt kommer vi förboka, sen får vi se vart livet ta oss! 

När jag kommit hem från den resan så gå jag in på 100% schema på jobb. Inget mer timmis. 
Jag fick erbjudandet redan i början på året men tackade då nej. att va timmis passa mig bra, jag jobbar cirka 160h i månaden och ändå kan jag välja när jag vill vara ledig. - Nu är det slut med det MEN ska bli fint med mer rutin på livet och ett fast schema. 

annars händer inte ett skit; jag har beställt en ny soffa från MIO. Jag har fått mig en ny bil när jag fyllde år i Januari. eller fått och fått, jag köpte skiten själv! bil är ett nödvändigt ont. 

ett par veckor kvar sen får vi sommar och sol, väl hemma i Sverige igen är våren i full gång. Himla fint. 

 

I april dra vi och då lär det komma en hel drös med uppdateringar och bilder.
Annars har jag tappat lusten för det här med blogg. 
Men 18 April dra vi ut på nya äventyr. 

Ving sköt jag på till hösten/vintern istället och kör nu resor med fina vänner! hejahejaheja! 

2016 kommer ändå bli ett resande år så lika bra att följa med på det också ;)

Är det någon mer än jag som är lika vilsen som ... ja om det ändå fanns någon liknelse? 
att ha ett hem i skåne och det andra i blekinge och ett tredje i något annat land och den fjärde likaså. 
Nackdelen med att flytta och resa runt så mycket är att man lämna av en liten del av sig själv lite här och där att tillslut har man ingen del kvar där man är. Det gäller ju att sakta bygga och hitta nya delar, men det är ju magiskt svårt. 

en del av mig vill flytta ifrån skåne och prova något helt annat, samtidigt som jag inte orka flytta. 
en annan vill flytta hem till ronneby för ett tag samtidigt som jag hatade att bo i Ronneby och samtidigt inte gjort det sen 2010, vad gör man där? 
jag hade gärna flyttat till Australien men jag har blivit bekväm och lat. 
Pluggat något annat i en universitetstad hade också varit fantastiskt roligt men jag vet i fan vad eller varför. 

Jag har lämnat en del av mig i Ronneby, i Thailand, i England, i USA, i Landskrona, i Malmö. 
Jag har lämnat vänner överallt i världen att jag knappt vet vart alla befinner sig längre. 
alla mina vänner jag hittat på mina resor, är som jag, de flyttar oftare än en annan byter underkläder. 

Man känner sig aldrig riktigt hel igen, för en liten bit av sig själv kommer alltid vara någonstans. Det är väl både det fina och sorgliga i det hela. 

på 4 år har jag bott i 12 olika lägenheter/hus. Det är kanske inte så konstigt man är splittrad. 
Men det kanske man ska vara också ibland. Vem fan vet vart man ska ta vägen eller vart livet ta en?
Jag är inte direkt stressad trots att inom ett par veckor närma sig den där åldern 25. - Men det hade vart skönt att känna lite ro, ibland åtminstone. 

 

1 November. Så November kom tillslut. 
Det var i mitten på Augusti jag bokade min resa tillbaka till Californien. Det var då runt 70-80 dagar. 
Nu är vi nere på 9. Hyrbilen är dessutom bokad, vår rutt är nästintill bestämd. - den första rutten åtminstone.
Santa Barbara - Palm springs - Flagstaff - Monument Valley - 4 corners - Flagstaff - Phoenix - San Diego - Los Angeles. 
Det innebär cirkus 280 mil. Och innan dess ska vi väl försöka hinna med, (hoppas jag) - San Francisco området lite granna. Den resan känns helt plötsligt väldigt enkel, baserat på körning och timmar. 

Vi har hittat 5 st cheesecake factory i Phoenix. YES jag dör av längtan. 

Jag har fått låna en super kamera av en kompis, SÅ trevligt. 
Köpenhamn - London - Los Angeles. 07:00 lyfter planet. tidigt så det är svinigt. 

 

25 Oktober. 

Så har snart hela Oktober försvunnit bort. Det gör väl inte så mycket kan ju jag tycka. Det betyder att våren kommer snabbare och jag längtar redan. - Jag har besökt blekinge i en hel vecka. SÅ fantastiskt. 
Min oslo tjej sofie var dessutom hemma samtidigt. Bara en sån sak? 

Nu är det snart bara två veckor kvar till avrresa. Jag har åtminstone skaffat mitt ESTA-visum. 
hade en mindre mardröm häromnatten att jag hade glömt det och inte blev insläppt. phuuuuu, tur jag kan andas ut nu. - Borde snart boka bussen upp till Santa Barbara också. - Borde nog ta tag i det där med bilhyrning snart också. Men manjana manjana så att säga. SÅ taggad!!! 


Nog för att Oktober i sig är en rätt trist månad så har vi ju haft fantastiskt höstväder hela månaden. Men jag är himla redo för 25 grader och sol nu. Vi hörs efter USA. Finally. My second home. I see you soon.

så Sandra var här och vi planerade våra veckor i USA ihop. 
Självfallet är vi båda rätt så spontana så att skriva något i sten vore ju lika med döden. MEN vi tänkte ändå att ett litet huhm om det vore väl ändå inte så tokigt? Vi är ändå rätt lata av oss så ingen plan alls hade typ resulterat i soffhäng. 

Tanken är att göra sånt som vi ändå inte gjort. Vi har båda sprungit runt på Los Angeles gator, San Fransiscos eller spelat oss galna i Las Vegas. 

Monument Valley, Yosemite NationalPark, San Deigo och Mexico. 
Mexico blir nog svårt att genomföra pga lagar och regler, men vi får försöka. Monument Valley kan också blir svårt att genomföra då vi får köra in mot halva USA (känns det som) 
- Vi får väl helt enkelt se vart vi hamnar. enda som är säkert är ju att äta på Cheesecake Factory i varje stad. 

43 dagar kvar sen är det dags att andas amerikansk mark igen. 2,5 årsen sist. Fy fan så länge.