Så det var något ut över det vanliga. 

Att gå på sin bästa väns begravning vid 25 års ålder. 
Jag var relativt lugn enda tills samma dag. Jag sov så dåligt den natten, och jag vaknade upp i panik. 
Ni anar inte hur många gånger jag funderade på att skippa hela kalaset och bara lägga mig under täcket. 
Men 20 minuter innan tog jag mig i kragen och körde till kyrkan. Den värsta bilresan i mitt liv, hittils iaf. 

Dagen till äran blev så fantastiskt fin. Så otroligt varmt och soligt (ironin i det hela, du som hatade värme de sista åren) De låtar som spelades kunde inte vara mer perfekta. Utan dina andetag, What are words och min absoluta favorit låt, Fix you. 

Efteråt åkte jag hem till dig, mös med dina vovvar, låg i ditt rum en stund, och mös med din familj. Världens finaste familj. Och efter det åkte jag till din gravplats i lugn och ro, inte för att du är där men jag ville säga mitt utan alla andra runt omkring.

Det bruka bli två begravningar om året för min del, jag hoppas att jag slipper på många fler år nu. 
Det tar liksom lite granna på hjärtat .. men som vanligt gå man vidare från allt, med lite mer förståelse över livet. 

Du är saknad, du är älskad, du va sån jävla kämpe, men vad fan skulle du annars gjort? 
Jag kunde skriva till dig att jag hade huvudvärk en dag, ditt svar tillbaka "Men va fan, jag kan ta den ist, jag är så van, du ska fan inte må dåligt!!" - Det var du. Jag vill att hela världen ska veta att just sån var du. 
Jag fick aldrig mår dåligt, hellre att du mådde kasst än jag, för du hade mått kasst i 5 år. 
Och allt jag ville var att ta allt det kassa från dig och sätta på mig själv, om så bara för en dag. 

Sov gott min ängel.