2 soltimmar i Stockholm i November. 
Jag kan ju inte direkt tänka mig att Malmö ligger så mycket högre. 
för seriöst? det börjar bli SÅ jävla deprimerande nu? sjukligt vad grått det är JÄMT. 
Varför måste det blir så igenmulet varje November, varje år? - Vad händer där uppe? mörkret förstår jag, klockan, solen osv. men VARFÖR är det mulet jämt?! - bara det måtte komma lite sol snart, bara nån timma. Jag kan inte ens minnas sist jag såg solen ... 

MEN när det är sådär grått, trist, tråkigt så får det ju en verkligen att tänka på resor man gjort eller vill göra.
speciellt om man läser resebranschen och har 8392 olika projekt och destinationer med resor man ska sätta ihop.

fick en länk skickad till mig idag, med hur det är att ha sitt liv någon annanstans. Jag har ett hem här i Sverige, ett i England och ett i USA. Man känner sig lite splittrad. Jag har nämligen fortfarande massor av vänner som stannade kvar i Santa Barbara när jag åkte, som fortfarande kör den vardagen, som lever det livet jag älskade att leva. min familj bor fortfarande kvar i England och de kommer alltid finnas där. 
Det är klart det kanske inte är Santa Barbara i sig som är sådär otäckt saknat, även om det är det OCKSÅ, men det är ju året 2012, folket som var där 2012/13, de lektionerna jag tog då, de gatorna jag gick på då, det fotbollslaget som spelade då, tjejerna jag bodde med i lgh 208. - Våren 2012 måste vart bästa tiden i mitt liv. 
Jag trivdes verkligen så JÄVLA bra. - Det var också svårt att komma hem igen, att inte kunna återberätta ett helt liv? ingen förstod allt det jag upplevt, hur kan man ens? Livet rullade jag på för alla människor här hemma, medans mitt stod på paus ett tag istället. - såhär i efterhand tror jag att jag kände mig vilsen i cirka 6 månader efter min hemkomst. 6 månader är en jävligt lång tid av att känna sig så felplacerad. Och kanske var det inte USA som gjorde att det kändes så, utan att jag faktiskt slutade resa där. från att ha rest konstant sen sommaren 2010 till att sluta med det helt sommaren 2013. - Vem var jag? vilka vänner "ville" man ens "behålla"? 

nu tänker jag fortfarande att lika bra att inte köpa det för vad gör jag med det om jag sticker igen osv? 
mitt liv cirkulerar fortfarande runt att snart dra jag igen och att aldrig kunna stanna nånstans. 
Jag älskar att resa, att upptäcka nya platser. Jag älskar att stanna på en plats ett tag, att riktigt känna sig hemma just där, men det är också något som gör det ännu svårare, att sedan lämna. - ni som aldrig gjort det; ni kan aldrig förstår hur tufft det är att packa ihop sitt liv, krama om alla, sätta sig i taxin med vetskapen om att "när fan är vi här igen?" - Exakt den känslan hade jag när jag lämnade USA första gången i Maj 2012 med Cajsa. - det var så jävla fruktansvärt. - Vi hade packat.. det var den 21e Maj, vi åt en fet brunch med 20-25 pers av vänner, vi sa hej då, syns igen, lämnade nyckeln, kastade igen dörren och åkte .... och kvar var alla andra. 

Varför utsätter man sig för det där? Jag hatar det varje gång, och varje gång är man lika tom och vilsen.
Men fan vad jag älskar det. vilka fantastska vänner jag mött på vägen och ställen jag fått uppleva. 

Och jag har planer, det va längesen .. i Juni är skolan slut. jag fundera då att faktiskt röra mig uppåt. Till Oslo. till mina fina tjejer och försöka ge Oslolivet en chans, vad tror ni? - Jag tror fan på det!