sen man vart ute i skolorna, så har man tänkt på hur olika varje barn är. 
hur man lär känna de på djupet och förstår sig mer och mer. 
ibland känner jag bara "men vad sysslar föräldrarna med?" - Ibland tänker jag att det kan fan inte gå sådär fel, de måste vara biologiskt. - och så på senaste ha jag tänkt tillbaka på hur man själv var.
speciellt högstadiet, det är då man formas. fan som man formades där. det trodde man nog inte. 
Jag tror, på riktigt, att hade jag inte träffat Sofia och Sara de där första dagarna i 7an, hade jag nog både rökt och annat. tror dessutom jag hade haft någon mer ytlig vänskap med folk. - Jag hade nog tur att träffa folk som inte rökte när vi var 13, i den åldern är man ju så tafatt och bakom flötet att man gör som många andra gör.
Jag får nog ändå säga att jag ofta stod på mig själv, med mycket. Sofia höll på med sina bantningsskit, som jag alltid var emot och sa strängt nej till. Jag sa vad jag tyckte i klassrummet och vad jag tänkte om mina vänner.
Vi var alltid olika personer, vi hade inte många liknande intressen, vi hade inte samma humor (då), killtyper, favoritlektioner osv. Men vi passade så bra ihop, vi fyllde väl ut varandra. 

Idag, 10 år senare (exakt 10 år senare) så är jag och Sofia fortfarande fruktansvärt olika. vi valde inte samma gymnasie, vi valde inte samma saker att göra efter gymnasiet, vi utbildar/utbildade oss till helt olika saker, och har helt olika syn på livet och drömmar. och ändå så jävla bra? Jag ser så många andra umgängen, vänskapskretsar som gör att jag alltid tänker på min och sofias (och alla andra mina vänner ifs) - och känner, fan vad skönt att vi kan vara så ärliga mot varandra, jag och sofia kanske är brutalt ärliga (mer än jag är med andra, även om jag skulle vara det om jag vetat de klara av de) - Jag kan säga till dom alla att de är dumma i huvudet om jag tycker de, att de tänker trögt, att jag är trötta på dom, och att jag hade kunnat slå in pannbenet på de. - det kan jag säga till alla, med den brutala ärligheten jag och sofia kör, .. den hade ni blivit rädda om ni såg. 
- Och det är exakt så jag vill ha de. vad ska man annars med vänner till?
som man inte kan säga vad man vill till, tycka vad man vill, känna vad man vill?

Och jag får så många frågor "Men säger du så till dina vänner? eller till din pojkvän?" - JA! Jag säger precis vad jag vill, till vem jag vill, precis när jag vill. och jag finner ingenting konstigt i detta. - nu går jag ju inte jag runt till random personer och säger vad jag tycker, men fråga någon så ska de ha ett ärligt svar. och dessutom, är mina vänner och min pojkvän jävligt vana. Carl tyckte de va lite annorlunda i början och visste inte hur han skulle hantera det, och sagt till mig att man kan vara mindre ärlig.
Men sitter jag på ett kalas med hans släkt och jag har skit tråkigt där, då säger ju jag att jag har skit tråkigt högt och gå därifrån? det blir ändå inte roligare om jag, uttråkad som fan, sitter där och glo? Jag förlora timmar i mitt liv på tråkigheter, och jag känner inte att jag har tid att slösa timmar på sånt. hännnnnger ni med?