Jag tänkte lite smått om det här med döden.
känsligt ämne nu.
det är snart ett årsen min bror gick bort. bara det låter ju sjukt i huvudet? ett helt år?
ibland känns det som igår, ibland känns det som flera år, och ibland känns det som det inte hänt alls.
min kompis faster gick bort rätt nyligen, och jag blev rätt ställd på vad ska jag säga nu? (de va så himla nära, så jag visste att jag måste välja mina ord rätt) - men jag kom inte på något vettigt, det var väntat då hon var sjuk, så något i stil med "nu slipper hon lida" är ju på sin plats, men jag sa bara "jag pallade inte en massa gull när min bror dog, vilket du vet, så jag säger bara, jag finns här, när fan det än passar dig, always!" och det verkade uppskattat! - det behövs inte en massa jäkla gulligull hela tiden, eller de där blickarna. 
men man får nog välja rätt person till det också, man känner ju förhoppningsvis sina vänner och vet vad de vill höra och vad de känner. 

Jag tror på att de tankar du väljer att tänka är så du kan känna - hänger ni med?
tänker man hela tiden att jag är skit glad och detta blir fan i mig en skit bra dag, oavsett - ja då blir det så!

en människa som har gått bort, har faktiskt gått bort och det är ingen som kan göra något åt det? så att älta det är ingen idé, det kom jag på direkt. istället började jag tänka att "det finns faktiskt inget mer naturligt här i världen än just döden? ingen kommer undan, det är trist när det händer tidigare än man väntat, men det sker" lika dant att "han har det faktiskt bättre nu" - kan ibland stämma, och ibland kunde de inte vara mer fel. - det finns så mycket fint i denna värld, och så mycket skit. men vad fan ska man göra åt det nu?
nu är han där han är, och han har det nog jävligt gött tror jag, man får vara glad för allt man fått dela och ta del av. att livet sen ta slut är bara normalt. hur mycket det än suger. 

Glada tankar för vad man fått ta del av, glada tankar för vad som är kvar osv - det funkar, jag lovar.

Sen kan ju mitt tänkande klassas som "nonchalant" och att jag kanske inte bryr mig.
vilket är fel. jag kör mitt race, såhär gör jag, och det funkar jävligt bra för min del. 
jag önskar fortfarande att Björn skulle helst vara i livet, men jag behöver inte lipa varje dag för det. 
jag pratar fortfarande om honom ibland som "hahah alltså björn, han va så jävla dum i huvudet då när han .." 
ingenting har förändrats för min del. förutom att han inte är här fysiskt. 
och trots det snart gått ett år, så började jag tänka såhär från dag 1. 
Men jag förstår också att alla vill nog inte bli "behandlade" såhär, utan vill sörja riktigt ordentligt med att mura in sig. Och då får man gärna göra det, men sen får man komma tillbaka stark som en jävla oxe. 

Det var nog allt ur mitt lilla huvud ikväll. 
ploppade bara upp då jag såg att begravningen för Camilla har ägt rumt. och att det var passande och skriva något tjusigt till Sara om det, så för att inte gå allt för hård ut, får jag ju ta smakråd av Sofia som inte heller riktigt visste vad som är passande, men hon tog ner mig på jorden lite den där tösen med "men du ska alltid var så himla hård och stark." - man ska inte vara för rädd om att prata om det där ordet: döden ... så jag körde mitt race igen, och jag tror det gick hem! 

nu ska jag sova i sjuhundra år. hoppas ingen ur min familj ta illa upp eller gråter floder där hemma nu (då jag vet ni läser) ät en bakelse istället, det pigga upp, såhär äran till Gustav Adolfs-dagen/bakelse?