Jag tror vi alla vet egentligen vilken av mina bästavänner det är som har cancer.
Jag tror att nästan två år senare har folk listat ut det, genom rykten, bilder eller liknande.
Jag har varit väldigt "strikt" med att inte skriva Saras namn, eller lagt ut bilder när det handlat om cancern osv.
taggat på fb osv osv. - för att hon själv inte velat.
Men jag kom på att alla vet om det nu? det har gått över två år, och hon är värd att bli uthängd lite nu.
inte för att hon fortfarande är sjuk, men för att hon är en sån himla kämpe, eller hur? - hon har inte alls sagt det vart ok med detta inlägget, jag ta en chansning här, jag ta bort det om hon vill ofc, men förhoppningsvis är detta en Eye-opener till folk, att cancer drabbas, ta hand om de ni har, och stötta i alla väder, sitt vid deras sida, håll humöret uppe, och finns till.

Jag kan ibland tänka på henne och känna fyfan, hon har legat i en säng i upp mot två år?
rakat av sig håret, strålbehandlats, opererats, ätit medicin som gjort henne svullen så in i helvete, förstört både de ena och det andra (mest medicinen) - och se henne nu sluta med medicinen för att bli sådär pinnsmal och klen i kroppen. - i detta fallet har medicinen orsakat all skit, självklart pga cancern? men ni förstår.
- vad har jag fått göra? varför har jag rätt att klaga över lite halsont?

Hjärntumör liksom, man får tydligen inte kalla en tumör för cancer om den var god? Jag är inte så insatt.
men allt vad denna orsakat så kalla jag den cancer iaf, men hon har vunnit den kampen, hon är inte friskförklarad, det blir man efter 5 år ... Men hon vann den! hur fantastiskt är inte det?

och jag har försökt stötta sen dag 1. och jag hoppas hon har känt det där, att jag stöttat och funnits.
Men jag som funnits med ser skillnad, sån stor skillnad, från första dagen sommaren 2011 när hon sa att hon hade huvudvärk, till idag. - En MYCKET gladare Sara, det kan jag lova, liten och tanig, trött, men glad. oehört glad och tacksam, och det är jag glad över, för förra sommaren när det va som värst, då var hon så jävla arg, bitter och sur - men det får man la va? men ibland kunde jag också bli tokig på henne, att hon inte insåg vilken tur hon haft som har alla omkring sig och överlevt? Men sen förstod man det också, "tur?" My ass egentligen.
Jag har väl mest tur isåfall? som sluppit det än så länge. men hon hade ändå tur, oavsett vad alla Cancerpatienter säger, folk som överlever har tur, så lägg ner snacket. tur kan vara olika saker, otur att ni fick skiten, tur att jag få fortsätta träffa min bästavän? Right. 

Men man är inte 20 år och får hjärntumör, det existerade inte. - inte i min värld.
och GOD dessutom? när min mamma fick cancer och de sa den va god, och mamma mådde finnemang nästan under hela processen? strålning gick "smärtfritt" och så vart allt klart, så föreställde jag mig en god tumör.
nu vet jag bättre, en god behöver inte betyda smärtfritt. inte ett jäkla dugg.

Men med allt detta, vill jag alla ska veta att min bästa vän Sara Koskenkorva är en otrolig kämpe. 
som börjar nu jobba sig tillbaka och blir starkare, gladare och positivare för varje dag, den där Sara jag kommer ihåg innan allt detta, även om saker förändrats mycket. - Jag saknar henne förövrigt varje dag, att kunna ut och ta en fika, att bara kunna gå ut och hänga, att slippa sjukhussängen, alla tabletter jag fått se dig ta, vilket är en sjuk samling btw. - kämpa nu min kämpe, blir starkare så vi kan härja runt i staden, så du kan hälsa på mig, jag om någon vet att du kan, trots din enivshet ;)