en lång novell om att bo hos en annan familj.
många människor verka också har problem med att jag trvis i England? att jag trvis i familjen.
jag förstår inte problemet, hela grejen med att vara aupair är att man ska trivas?
det känns som att INTE trivas skulle vara så jävla mycket värre?
jag har en extrafamilj i England, jag har ett land jag älskar, ett ställe jag älskar.
men vem säger att den familjen slår min egna? - jag säger bara att min aupair tid blev så sinnesjukt mycket bättre än jag kunnat tänka mig - men jag förstår det måste vara svårt för de som inte gjort detta själva.
kan ni förstår det är ett årsen snart jag åkte till USA?
jag börja läsa på facebook av alla vänner som förbereder sig för hemresan - ett helt år har ni spenderat i landet i väst, och jag har nog följt varenda resa! Jennifer, som jag åkte med till Chicago från New York har nu bara ett par dagar kvar i älskade Chicago ... kan inte ens förstår hur tiden försvann så fort.
jag prata med Marie just nu - ett år i Boston blev det för henne och på tisdag landar hon på svensk mark för första gången på ett år .. är helt otroligt så fort allting gick!
Jag: "om en vecka ligger du i din säng, äter lingongrova, ost, oboy, äter nåt gott godis, kramat familjen"
Marie " åh gud jag dööör, jag längtar så"
- men även om hon om en vecka har gjort allt detta.
så kommer hon om en liten vecka ha lämnat HELA sitt liv hon byggt upp i Boston.
ni kan inte förstår känslan, knappt så jag själv kan det för jag ha inte varit borta SÅ länge.
men jag vet ändå hur det känns. - det blir aldrig mer Boston på samma sett, aldrig mer USA på samma sett.
och även det är så sjukt jävla skrämmande, ni kan inte ana! - en annan aupair ta över "sin" familj, för det är ungefär så det kommer kännas. - det är otroligt jobbigt att bygga upp ett liv för att sedan dras ifrån det så fort.
tänkte bara säga väääälkommen hem fina vän! vi syns i kristanstad direkt efter England!!
nu har min novell slut.
jag förstår inte problemet, hela grejen med att vara aupair är att man ska trivas?
det känns som att INTE trivas skulle vara så jävla mycket värre?
jag har en extrafamilj i England, jag har ett land jag älskar, ett ställe jag älskar.
men vem säger att den familjen slår min egna? - jag säger bara att min aupair tid blev så sinnesjukt mycket bättre än jag kunnat tänka mig - men jag förstår det måste vara svårt för de som inte gjort detta själva.
kan ni förstår det är ett årsen snart jag åkte till USA?
jag börja läsa på facebook av alla vänner som förbereder sig för hemresan - ett helt år har ni spenderat i landet i väst, och jag har nog följt varenda resa! Jennifer, som jag åkte med till Chicago från New York har nu bara ett par dagar kvar i älskade Chicago ... kan inte ens förstår hur tiden försvann så fort.
jag prata med Marie just nu - ett år i Boston blev det för henne och på tisdag landar hon på svensk mark för första gången på ett år .. är helt otroligt så fort allting gick!
Jag: "om en vecka ligger du i din säng, äter lingongrova, ost, oboy, äter nåt gott godis, kramat familjen"
Marie " åh gud jag dööör, jag längtar så"
- men även om hon om en vecka har gjort allt detta.
så kommer hon om en liten vecka ha lämnat HELA sitt liv hon byggt upp i Boston.
ni kan inte förstår känslan, knappt så jag själv kan det för jag ha inte varit borta SÅ länge.
men jag vet ändå hur det känns. - det blir aldrig mer Boston på samma sett, aldrig mer USA på samma sett.
och även det är så sjukt jävla skrämmande, ni kan inte ana! - en annan aupair ta över "sin" familj, för det är ungefär så det kommer kännas. - det är otroligt jobbigt att bygga upp ett liv för att sedan dras ifrån det så fort.
tänkte bara säga väääälkommen hem fina vän! vi syns i kristanstad direkt efter England!!
nu har min novell slut.
Kommentarer
Postat av: Eleonor
Förstår precis vad du menar! Jag har en vecka kvar nu innan min familj åker iväg och jag måste säga hejdå. Jag fasar för att barnen skall glömma bort mig och tycka om den andra au-pairen mer och det jobbigaste är ju att hon tar över "mina barn"!
Postat av: evelina
Förstår exakt vad du menar, fy fan va bra skrivet Malin. Jag hoppas vi ses snart, antingen i USA eller Sverige! Saknar dig så det gör ont <3
Trackback
