ni vet den där känslan när man följer med sin vän på en fest, där den enda man känner är egentligen sin vän?
den där jobbiga känslan, när sportbladet har klistrat fast med resten av tidningen, och den där lilla biten av rosa papper vägrar trycka sig fast mot sina blöta fingertopprar, när man har ett par köttbullar för mycket för att få plats i en sats i stekpannan, när batteritiden på mobilen börja komma under 10 procent ... 

den känslan helt enkelt, när allt bara inte känns helt 100 i kroppen, som när den lilla rosa tidningen på 34 sidor inte gå att dra ut utan att behöva öppna hela tidningen - det är frustration.

det är lite så jag känner över denna terminen, lite vilsen, lite frustration, lika vilsen som att vara på den där festen där man egentligen bara känner sin vän - även fast de inte riktigt heller passar in - jag känner mig otroligt hemma här, jag känner att jag kanske inte få ut någon av den här terminen, att tankarna redan är i framtiden och ha påbörjat mitt nya äventyr, men lämnade kvar min kropp här så den kunde fullfölja året.

samtidigt som jag är mer eller mindre nervös för att komma hem och kanske inte hitta ett jobb, jag kommer inte bli den där Gun, 40 år från Köping som sitter med sitt morgonkaffe klockan 07:00 i personalrummet och gnäller om sin helg inför sina medarbetare! - men på ett eller annat jävla vänster är jag otroligt redo att se vad Sverige ha att erbjuda ...

Jag är redan i framtiden, jag är redo att sitta i soffan, kika på skavlan på fredagarna, äta min lingongrova och dricka min oboy, jag är redo att läsa tidningen, jag är nästan redo att bli Gun, 21 år nyfiken, lycklig över helgen som var, och som dricker morgonkaffet kanske 09:00 och som älskar sina medarbetare - iallafall tills hon blir 22 och behöver ett nytt äventyr.

nu är jag övertrött, då spårar mina tankar - kort och gott, jag är färdig här, absolut inte så att jag otrivs, jag trivs, som fisken trivs i vattnet, och som en räkmacka trivs i min mage - ungefär så - men färdig.