året var 1991 ... men så vill vi inte börja denna historian, vi hoppar fram lite.
året var istället 2009 ... Juni, 2009. 
Jag, sara och sofia sitter i fönstret av sofias dåvarande lägenhet som tittar ut över stadens centrum.
90orna ska ta studenten, de ska gå ut från munktrappan och ner på torget, det har regnat hela veckan, men just den dagen skiner solen och det är obehagligt varmt.
vilken tur de har haft tänker jag. Så ska jag ha det på min student.
jag säger högt, att om ett år, precis ett år, ska solen skina och vi ska springa ner från munktrappan, vi tre tillsammans, vi behöver bara klara oss igenom trean, sen är det vår tur.

innan vi visste ordet av, hade året passerat, projektarbeten hade lämnats in, studentfesterna var många, balen började i lite regn, med solens varma strålar sipprades mellan molnen, we had the time of our life?

så kom studenten, 11 Juni 2010 ... det kändes som igår när vi satt i fönstret och tittade ut och drömde. 
det var ingen sol på vår student, det var regnigt, det åskade, det var extremt kallt, men hade man börjat fråga runt, hade nog ingen som tog studenten den dagen, sagt att det sög, vi hade det så JÄVLA roligt (i brist på bättre ord.)

vi stod där på flaket med "Idag är vi studenter, ikväll festar vi, 00:01 är vi arbetslösa" 
12 år av skolgång var över, vad skulle ske härnäst? vad skulle bli av alla? vilka skulle man hålla kontakten med? vilka skulle flytta? vilka skulle jobba? vilka skulle ta ett år av hemma? vilka skulle plugga? 

jag hade allt fixat, jag skulle bo ett år i Chicago, sen skulle jag komma hem och påbörja min journalist-utbildningen, SÅ var det bestämt. Dagen kom, i Augusti åkte jag till Chicago, jag åkte nästan hem lika fort igen, jag tyckte inte det var "kul" - såhär i efterhand kanske jag var lite för naiv just i det läget, jag trodde nog just då att jag var hur stark som helst ... Sanningen var nog att jag var inte redo att flytta halva jorden, jag hann inte riktigt säga hejdå till min familj och folk jag tyckte om, jag var inte beredd på vad som skulle komma skall.

det där är över två årsedan, nu sitter jag återigen i staterna.
med extremt mycket mer erfarenheter, jag boxade mig igenom Chicago, igenom thailand, igenom en otroligt lång resa och vistelse i England, och tillbaka hit, hit till Sunny California. (boxade gjorde jag nog egentligen inte, där pratar vi verkligen "time of our life")

Jag är fortfarande sugen på att köra min journalist-utbildning, jag är fortfarande sugen på att besöka nya länder, att lära mig om olika kulturer, att se nya sidor av mig själv.
men jag har aldrig förr varit så sugen på ett liv i Sverige, att uppleva Sverige. 

Jag tror att två år av efter skolan utanför Sverige, var vad jag behövde, jag var så innerligt trött på svenskar, på vad hela sverige erbjöd, jag har fortfarande ett par dåliga synvinklar på sverige. "Sämre" kanske skall sägas istället. men vilket fantastiskt land jag fått växa upp i, vilka möjligheter Sverige erbjuder, vilken - på riktigt - fin uppväxt jag har haft, och enkel. 

Vad visste jag egentligen, den där regniga dagen den 11 Juni för två årsedan? - inte ett dugg.
Jag är 3922 miljoner erfarenheter rikare, och tror mig, om två år till, kommer jag sitta där och tänka "herregud? vad visste jag egentligen den 19 oktober 2012?"

men thats life, och med två månader kvar i Sunny California, så njuter jag av varje sekund.
jag har fått den finaste uppväxten, jag har fått göra det jag älskar, spela fotboll.
jag gick ut med bra betyg, jag har haft föräldrar som stöttat, även om för pappas del, varit lite svårare att visa och uttrycka sig - oavsett det - vet jag att vad som än händer mig, hur dåligt mitt liv än går - så kommer mina föräldrar alltid göra vad som helst för att jag ska ha det bra. - jag har haft trygghet. 

vad mer behövs? jag har just nu allt jag behöver i mitt liv, ett soligt california, med fina vänner+pojkvän - och vad väntar på mig? ett tryggt land med de finaste människorna i mitt liv. - och det bästa? jag är frisk. (än så länge.)