det är så svårt det där, att veta om man är uppskattad eller inte.
bara för man är "stark" betyder inte det att man inte vill höra ordet "tack" eller "hur är det?"
och bara för det är löjligt med uppmärksamhet 24/7 så betyder inte det att man aldrig behöver de.

en gång i mitt liv, har jag flippat på det där. - det var inte så längesen som jag blev SÅ trött.
på att bara bli tagen för givet, av allt, av att finnas där, att göra allt för alla, att hjälpa alla.
och inte ens få tack? - jag behöver inget tillbaka, men tack, och inte "BRA MALIN!"

jag blev så trött, och min finaste anton där hemma fick höra allt gnäll.
hans svar var att "men det är väl klart? man kan ju säga vad som helst till dig, utan du bli arg, och tycker allt är roligt, och det tycker vi är roligt. och vi älskar dig precis som du är." 

detta var ett tag sedan, jag kan inte minnas när, men jag vet att anton fanns där och lyssnade.
anton, förövrigt min bästavän, min guldklimp, min stötpelare, min komiker.
men ibland få man helt enkelt nog. - man kan inte vara oseriös jämt, ta all skit med en klackspark eller bara finnas där jämt, det blir för mycket.

jag längtar tills jag få träffa mina vänner där hemma.
det är vad jag ser fram emot mest, att komma hem och känna den där trygga känslan hos sina vänner.
man vet vart man ha dom - och framförallt, man vet hur uppskattad man är, oavsett ord eller inte.

don't get me wrong - jag älskar humor, skämt och jag kan skämta om mig själv som ingen annan.
men ibland, bara ibland räcker det.