satt och läste igenom mina inlägg från USA.
och kom på hur jävla fort det gick för mig att känna "detta passa fan inte"
Just nu vet jag inte riktigt vad det var som kändes så, för nu är jag ändås aupair här och det funkar kanon.
men från första timmen jag såg familjen så kände jag att här kan jag inte stanna, aldrig i hela mitt liv.
jag tror inte det hade blivit bättre om jag väntat 3 månader, den familjen var så fel för mig.
jag tror inte heller landet var något för mig, jag passade långt ifrån in där, oavsett om jag gillade Chicago.
även om de gick bättre med tiden, när jag träffade mina underbara tyska och svenska vänner - men jag hade aldrig kunnat bo kvar där en sekund till, - ingen annan kan någonsin veta hur det är om man inte själv åkt, så kämpa för din vilja, var inte kvar på ett ställe du hatar! - jag saknar dock Keith, min fina amerikanska pojke som jag tog hand om, hade stora bråk med första tiden som sen blev min bästavän.

jag är så glad att jag åkte hem ändå, och blev medlem på aupairsidan och fann denna familjen.
för nu är jag här och det passar, så himla bra! - jag passa in här, från första timmen så kändes det helrätt.
för 3 månadersen landade jag på Heathrow, det har gått 3 månadersen dess .... nu har jag ett par dagar kvar innan det är dags att dra sig hemåt!

alla val är bra, åtminstone leder det oftast till något gott i slutändan.
nu ska jag ner och fixa lite disk, och sen ska jag packa liiiiite till.

ska bli fint att träffa familjen igen, joakim flyttar hem i slutet på maj också.
jag och jocke har ändås alltid varit rätt nära syskon, trots ålders-skillnaden.
men efter thailand blev vi nog ännu nämre, det hände så mycket saker där nere som vi fick ta itur med, som syskon och efter det har vi hållit varandra uppdaterade om liven, bra och dåliga saker.
thailand var en super fin resa ... även jobbig, oavsett om vi är nära syskon, så är vi trots allt syskon.
vi bråkar till helvetes släpper lös vi också! dock inte som förr, då var det bråk konstant.
- antar vi båda växt till oss lite grann ....