önskar tiden kunde gå så himla mycket fortare än vad den gör.
jag vill verkligen hem, jag hoppas SÅ att min värdfamilj hitta en annan tjej/kille rätt snart.
jag hade två val - åka hem imorgon, eller stanna tills familjen hitta en ny!
jag gav dom tid, ibland ett dumt val av mig känner jag, men jag kan inte vara så självisk när familjen är bra som den är.

och fredrik, du suger sate på att svara på mail? hitta du tagentbordet eller? :O

och jag få mail dagligen nu för tiden, av tjejer som ska åka som au pairer eller själva åkt hem innan året är slut.
jag kan bara säga "åk åk åk åk, du kommer inte ångra att du åkte, kanske det passa, kanske inte .. men då kan du åka hem, och för mig var USA det bästa beslutet i mitt liv, men att komma hem till sverige är snäppet bättre"

innan jag åkte tänkte jag att jag ska stanna kvar hela året, hur det än gå, bara för att visa alla att JÄVLA jag ska greja det - men det är klent, det är klent att sitta här i 52 veckor bara för att visa andra? .. det är jag som tog mig till USA helt på egen hand, det är jag som prata ett ganska så nytt språk, att prata om College på amerikanska, att köra bil här, att göra allt, jag är 19 år och har precis tagit studenten, jag ha bott hemma hela livet där mamma har gjort allting för mig ... och nu åkte jag hit helt ensam, jag är så himla mycket mer framåt nu än vad jag var hemma, så mycket mer öppen - alla amerikanare är öppna och mer framåt än vad vi svenska är, det är HELT okej att börja snacka med någon i kyldisken här, hemma tror folk man är dumma i huvudet, det är helt normalt att säga till någon vilken snygg tatuering/snygga byxor dom har på sig, hemma hade folk gått där ifrån.

och detta märks redan efter 10 dagar i USA .. jag ha redan vuxit ... för detta är det största steget en människa kan göra från att precis tagit studenten och bott hemma ... jag gjorde de, min vilja tog mig hit, min vilja är att åka hem, och det är ännu modigare, för jag följer mitt beslut, ingen annans! Jag gör detta för mig själv ... det är ingen annan som behöver åka till USA, det var jag och gissa vad jag älskar att jag åkte (:

det tragiska är dock att det är så synd att jag inte älskade det, för jag stör mig på Blekinge, och jag stör mig på att jag inte känner mig välkommen tillbaka, av varken min familj eller fredrik ... det enda dom säger är "faaan att du inte kunde vara kvar där, synd synd" däremot är min bästavän Sara den enda som är super glad att jag kommer hem "TACK GODE GUD ATT DU KOMMER HEM, jag hade aldrig klarat ett år utan dig" fick jag i ett sms.
kanske jag och sara borde flytta någonstans, ååååh den idén ska vi fila på känner jag! (:

man märker redan vilka som brytt sig under dessa 10 dagar, vilka som försöker säga "men jag ha skickat mail, fick du inte de?"