får frågor dagligen om varför jag verkligen åkte hem från USA?
landet i väst som man ser på TV, som är så himla perfekt och underbart.
TV ja, ojoj som dom smörjer på.

jag åkte inte hem för att det är fel på USA, eller för att jag ogillade mina värdbarn eller min värdpappa.
jag tyckte om mina värdbarn så sjukt mycket, det var gnäll första veckan och efter det så var dom som pärlor hela bunten, aldrig varit med om mer väluppfostrade barn som gjorde precis som man sa, inget tjafs - det var SUPER lätt att vara au pair i min familj, pga att min värdmamma gick hemma om dagarna också, vi kom bra överrens, att hade jag satt upp en regel innan hon han, som t.ex (om någon unge var extra trött en kväll, så tyckte jag den kunde gå och lägga sig lite tidigare än dagen innan) - då fick hon följa de.

Men vi passade inte ihop för 5 öre, min värdmamma ville inte jag skulle leka med barnen?
vilket jag är där för, jag är där för att leka med dom, hjälpa till med läxor, och göra saker för DOM.
min värdmamma ville dock att jag bara skulle hjälpa henne med maten, BARA! - så om jag var ute och lekte med 3 av ungarna, så kunde hon bli skitarg för att jag inte var inne och hjälpte till? (fast hon hade noll andra saker att göra)
och så var det ofta, med allt .. jag hade 4 kids, - mycket enligt många, för mig var det ingenting.
min värdfamilj behövde inte ha en aupair, för jag gjorde ingenting med barnen mer än att skjutsa dom, och om vi väl skulle spela ett spel, så kom min värdmamma och sa att ungarna skulle göra något annat, t.ex gå över till en kompis, FAST ungarna ville spela spel med mig och bara vara hemma ...
mycket låter så ologiskt, även för mig .. men så var det.

det passade inte mig att jobba med en sån person, att jag inte kunde vara runt barnen utan att hon kikade snett, utan att hon sa till ungarna att gå därifrån, - jag ville heller inte försöka med en annan familj pga att jag även kände att det inte var något för mig, hur mycket jag än gillade mina kids, så var inte jag mig själv på 7 veckor, och när jag bestämde mig för att åka så kände jag att jag kommer inte kunna vara mig själv på 52 veckor någonstans, och jag ville inte "tappa" mig själv i hela denna vevan.

jag trvides inte heller i Winnetka, jag hade så SUPER FINA VÄNNER! och jag älskade Chicago.
men jag trivdes inte, känslan är mycket konstig att beskriva, det går nog inte, de som känt detsamma förstår nog.
- men man kan aldrig säga vilka som klara av att göra dethär, för den som åker som au pair har OFTAST inte åkt som det innan, och oftast aldrig bott med en annan familj och kanske inte heller i ett annat land.
såklart man får acceptera USA's regler och deras högtider, och de hade jag absolut kunnat göra, jag skulle älska att fira halloween och jul där borta, men inte på det sättet - och hur ska man veta det innan man provat?

jag valde också att bestämma mig så tidigt som jag gjorde, för jag tyckte det var otrevligt mot barnen/familjen att kanske börja tycka om mig och sedan säga att "jag ska åka hem, har tänkt på de super länge nu" - det var inte rätt att öppna bankkonto, College och hela kalaset för att sedan säga att jag ska hem.

det är väl klart jag skulle kunnat härda ut det där året? kunnat byta familj, eftersom jag inte hade någon hemlängtan så var inte det problemet, men vem är så dum i huvudet att härda ut ett år? - inte jag iaf.
då har jag bättre saker för mig, det är inte så att USA gå under bara för att jag försvinner, landet finns alltid kvar.
jag och min värdfamilj håller kontakten och de ha en ny au pair nu som det gå kanon med, Janine heter hon och vi skriver till varandra ibland och ungarna pratar visst om mig hela tiden.