Varje gång jag pratar med min värdmamma så väcks alla minnen till liv. 
Idag var en sån dag då vi pratade igenom allt, vad ungarna gör, hur de har renoverat huset ännu mer, hur Tony (grannen) fortfarande fråga efter mig, såhär 4 år senare... och att det är 2 årsedan jag var där sist. 

Varje gång blir jag lika förvånad över hur ungarna har växt. Samtidigt som jag också inser hur mycket jag växt på 4 år? Kilmington (som ni ser på bild 3), Axminster, Exeter, Devon och London har förändrats genom åren. Det är coolt att jag fick vara med ett år av Grace och Phillippas liv, hur de lärde av mig. Hittade på alla bus som jag sa till dom att göra, hur de lärde sig simma med mig, gå på toan själv med mig, sova hela nätter under min tid där. De satte inte bara spår i mitt liv, jag vet att jag satte spår i deras. - undra bara hur mycket? 
Cathy och Alan satte spår i mitt liv, på så många sätt. De släppte in mig i deras liv helt med öppna armar. De lyssnade på vad jag hade att säga om deras uppfostran, om middagsplaner och vad vi skulle göra om helgerna. 
Jag kan aldrig tacka de nog för vilket år de gav mig. - Det bästa av allt är att höra hur tacksamma de va över att få ha mig, inte bara som au pair utan när kidsen hade somnat så fortsatte våra kvällar ihop. 

iår ska jag hälsa på, det är verkligen dags. "I don't even need to tell you that the door is always open for you, right? whenever you feel keen for a visit just say the word!"
- min finaste extrafamilj. 2011 var verkligen ett magiskt år på alla sätt och vis.