jag kan inte förstår att jag åker ifrån Fredrik.
många gånger har jag tänkt att ringa SI och säga att min mamma har dött eller nåt och att jag inte kan åka.
många gånger har jag tänkt på att bara skita i allt och hoppas på att flygtiderna aldrig dyker upp.
att ringa och säga "nej jag kan inte åka, USA visa inte Premie leauge och säsongen börjar nu"

Men, det finns alltid ett men ... denna resa har jag velat göra så hemskt länge och så fruktansvärt mycket.
att även om jag älskar han mer än ord kan beskriva så ska jag göra det här, med eller utan honom.
det har jag redan bestämt, och jag är glad det är med honom, över skype, facebook och i fina paket/brev.
och jag är så tacksam över att han ha bestämt alla resor vi ska göra tillsammans, när han kan komma och vilka dagar som passa hans schema till högskolan bäst, hur vi ska göra detta till ett fantastiskt år även om han sitter kvar här hemma (i staden där allt stå still)

det blir knappast lätt, det blir många hemska dagar där borta, många glada dagar och många roliga dagar, som jag kan ta del av med honom, om ett år, ett litet år är jag hemma igen, där allting stå stilla, där allting kommer vara sig likt, (jag vet att det första jag kommer att se, är hon som gå mellan kallinge/ronneby) - och är man härifrån nu och kör sträckan efter statiol lite då&då om dagen så VET ALLA VEM JAG MENAR, tragiskt nog.

jag hoppas detta blir det bästa året någonsin för mig, och när jag kommer hem igen ska vi försöka fixa oss ett eget liv tillsammans, 20 December 2004 träffade jag dig, det är 6 årsedan om ett par månader, och om vi klarat så många år tillsammans, så klara vi ett år utan varandra, vi får inte glömma att kämpa.