ibland kan jag bli lite avundsjuk på alla de som ska bli au pairer nu.
hela den där processen innan, hitta familj, man bonda med vänner som också letar, allt det där. 
hur naiv man var, man trodde man visste något? om USA, om barn, om hur stor man var.
Jag kan ibland älskar att läsa bloggar på de som inte åkt ännu och skratta lite lätt åt dom.
"ja herregud, de kommer lära sig sen" - men då trodde man ju innerligt på det där, och det var en kul känsla. 

Men jag hade aldrig orkat vara au pair igen, inte för en sekund tror jag. 
jag hälsar gärna på min familj (england nu alltså), gärna super ofta, men aldrig au pair. 
men hela processen innan kan jag absolut saknar, tror många håller med mig - 3 årsedan nu?
3 årsedan hade jag min familj klar (chicago nu), jag var snart i New York, tre jävla årsen? sinnesjukt.