Sawatdee
att åka till usa denna gången (igen) kan tyckas märkligt.
för er som inte följt mig enda sen min tid i USA för ett årsen, vet såklart inte allting isåfall.
jag åkte i Augusti 2010 till New York, för att vara aupair, 3 dagar senare satt jag på planet mot Chicago med många nyfunna vänner och en helt ny stad rikare i bagaget - Jag landade i Chicago, jag och Jennifer gick mot våra familjer tillsammans och vem visste hur året skulle blir? - där var vi iallafall, från NY till Chicago, och nu jävlar ... jag såg min värdfamilj, och humöret sjönk från 100 till 0, på sisådär 0,02 sekunder.
Jag tror det finns två olika sorters människor - de som känner på sig direkt om detta suger eller inte, och vissa ta de lite längre tid för .. som sagt, för mig tog de 0,02 sekunder att komma på, att detta kommer suga, and it sure did.
Jag tror också det finns två sorters människor som antagligen - de som lär sig trivas, eller de som redan vet att varför tvinga sig till att trivas? - jag tvingar inte mig själv till nånting, om jag har valet att göra något annat.
jag vet inte exakt hur många sekunder det tog mig att bestämma att här stanna jag inte länge.
det tog ett tag innan jag sa till familjen dock, att byta familj var ingen idé, de kände jag inte för.
jag landade i Sverige igen i Oktober, gud sån lättnad!
Drömmen om USA är inte som den var för 1½ årsedan för min del, jag var upp över öronen förälskad i ett land jag inte ens varit i? - men vad visste jag då, jag var 18 år och hade inte ens tagit studenten ... om 4 år kommer jag inte veta vad jag visste nu heller, men så är det väl? att växa upp, antar jag. - man tror sig veta mycket, och ett år senare så hade man egentligen inte en jävla aning.
men som sagt - USA blev inte som jag hoppats på - eller USA i sig blev ju såklart som jag hoppats på.
New York var as coolt, Chicago var världens finaste stad ... aupair-grejen blev dock inte så.
och jag brydde mig aldrig heller, varken när jag kom hem efter min tid i USA, i thailand, i england, eller nu.
om EXAKT 3 månader idag, sitter jag på ett plan som åter ta mig till USA - till Los Angeles, California.
och jag har inget WIIHOOOO-rop över det hela, för tanken om att det kan suga sitter kvar.
även om HELA grejen är precis så man vill ha det? - Collegelivet, bo i egen lägenhet, göra vad man vill, ta hand om sig själv, och blir utbildad till det man vill blir!
denna gången finns inga förhoppningar whatsoever, det kommer att bli som det blir.
troligtvis är jag lite starkare än vad jag var den augustimorgonen för ett årsedan.
efter alla småruscher på Chicagos flygplats, på JFK, på Heathrow, i Bangkok, I Qatar, i Dublin, på Kastrup.
its no big deal anymore ... alla flygplatser är uppbyggda lika dant, det är omöjligt att missa ett plan, om man inte är dum i huvudet eller lat.
Jag prata engelska flytande nu, jag kan förklara vägen och fråga mig fram på thailändska.
att prata med främlingar är lika normalt som att ha oboy till frukosten.
att jag får mail eller facebookmeddelande dagligen om andra människor som har mig som sin förebild, att dom är avundsjuka på mig för att jag reser och bara ta mitt pick och pack - jag en förebild? ja varför inte.
mitt enda svar är DO IT!
USA kommer vara vilket jävla land som helst för mig denna gången.
jag åker dit för att plugga Journalism, och såklart - jag kommer inte åka hem förens jag får se San Francisco, Hawaii, LA, San diego, Las vegas och Grand Canyon, noway - men jag åker inte till LA bara för det är LA.
L.A har aldrig lockat mig, aldrig någonsin - och nu råka en fantastisk utbildning ligga där.
så, om tre månader har jag lyft igen ... till Los Angeles, till Californien, till USA.
och vem fan vet hur det kommer går? kanske är jag hemma den 8 Januari igen? - kanske är jag hemma den 10 December året senare, ja inte fan vet jag ... allt jag vet är att man ska följa sina drömmar, oavsett vart och vad det är, om det går åt helvete, se till att skaffa nya drömmar.
min dröm är att blir journalist, om det är USA, England eller Sverige som kirra det, det får vi se - stay tuned!
Sawatdee = hej på thailändska. - hur det uttalas - SAAAUWAADEEEEE!
för er som inte följt mig enda sen min tid i USA för ett årsen, vet såklart inte allting isåfall.
jag åkte i Augusti 2010 till New York, för att vara aupair, 3 dagar senare satt jag på planet mot Chicago med många nyfunna vänner och en helt ny stad rikare i bagaget - Jag landade i Chicago, jag och Jennifer gick mot våra familjer tillsammans och vem visste hur året skulle blir? - där var vi iallafall, från NY till Chicago, och nu jävlar ... jag såg min värdfamilj, och humöret sjönk från 100 till 0, på sisådär 0,02 sekunder.
Jag tror det finns två olika sorters människor - de som känner på sig direkt om detta suger eller inte, och vissa ta de lite längre tid för .. som sagt, för mig tog de 0,02 sekunder att komma på, att detta kommer suga, and it sure did.
Jag tror också det finns två sorters människor som antagligen - de som lär sig trivas, eller de som redan vet att varför tvinga sig till att trivas? - jag tvingar inte mig själv till nånting, om jag har valet att göra något annat.
jag vet inte exakt hur många sekunder det tog mig att bestämma att här stanna jag inte länge.
det tog ett tag innan jag sa till familjen dock, att byta familj var ingen idé, de kände jag inte för.
jag landade i Sverige igen i Oktober, gud sån lättnad!
Drömmen om USA är inte som den var för 1½ årsedan för min del, jag var upp över öronen förälskad i ett land jag inte ens varit i? - men vad visste jag då, jag var 18 år och hade inte ens tagit studenten ... om 4 år kommer jag inte veta vad jag visste nu heller, men så är det väl? att växa upp, antar jag. - man tror sig veta mycket, och ett år senare så hade man egentligen inte en jävla aning.
men som sagt - USA blev inte som jag hoppats på - eller USA i sig blev ju såklart som jag hoppats på.
New York var as coolt, Chicago var världens finaste stad ... aupair-grejen blev dock inte så.
och jag brydde mig aldrig heller, varken när jag kom hem efter min tid i USA, i thailand, i england, eller nu.
om EXAKT 3 månader idag, sitter jag på ett plan som åter ta mig till USA - till Los Angeles, California.
och jag har inget WIIHOOOO-rop över det hela, för tanken om att det kan suga sitter kvar.
även om HELA grejen är precis så man vill ha det? - Collegelivet, bo i egen lägenhet, göra vad man vill, ta hand om sig själv, och blir utbildad till det man vill blir!
denna gången finns inga förhoppningar whatsoever, det kommer att bli som det blir.
troligtvis är jag lite starkare än vad jag var den augustimorgonen för ett årsedan.
efter alla småruscher på Chicagos flygplats, på JFK, på Heathrow, i Bangkok, I Qatar, i Dublin, på Kastrup.
its no big deal anymore ... alla flygplatser är uppbyggda lika dant, det är omöjligt att missa ett plan, om man inte är dum i huvudet eller lat.
Jag prata engelska flytande nu, jag kan förklara vägen och fråga mig fram på thailändska.
att prata med främlingar är lika normalt som att ha oboy till frukosten.
att jag får mail eller facebookmeddelande dagligen om andra människor som har mig som sin förebild, att dom är avundsjuka på mig för att jag reser och bara ta mitt pick och pack - jag en förebild? ja varför inte.
mitt enda svar är DO IT!
USA kommer vara vilket jävla land som helst för mig denna gången.
jag åker dit för att plugga Journalism, och såklart - jag kommer inte åka hem förens jag får se San Francisco, Hawaii, LA, San diego, Las vegas och Grand Canyon, noway - men jag åker inte till LA bara för det är LA.
L.A har aldrig lockat mig, aldrig någonsin - och nu råka en fantastisk utbildning ligga där.
så, om tre månader har jag lyft igen ... till Los Angeles, till Californien, till USA.
och vem fan vet hur det kommer går? kanske är jag hemma den 8 Januari igen? - kanske är jag hemma den 10 December året senare, ja inte fan vet jag ... allt jag vet är att man ska följa sina drömmar, oavsett vart och vad det är, om det går åt helvete, se till att skaffa nya drömmar.
min dröm är att blir journalist, om det är USA, England eller Sverige som kirra det, det får vi se - stay tuned!
Sawatdee = hej på thailändska. - hur det uttalas - SAAAUWAADEEEEE!
Kommentarer
Trackback
