jag tror jag behövde den där chocken när jag kom hit.
en chock om vad som egentligen är viktigt för mig ... hur viktiga mina vänner, min familj och min pojkvän är.
när jag bodde hemma hatade jag allt, allt sög röv.
efter en stor kulturchock och ett beslut som få mig att vara så lycklig just nu, var vad som behövdes.
jag hatar fortfarande ronneby i sig, däremot har jag kommit på att det är med Fredrik jag vill spendera min vakna tid med, att flytta ihop tillsammans med honom, det är även med min mamma jag vill prata skit med, bråka med min bröder och slåss på tjockis, jag älskar att åka hem till farmor och se på när hon laga pannkakor till mig.

däremot kan man inte alltid bo hemma, därför kommer jag och fredrik letar lägenhet fortast möjligt när jag kommit hem, det blir en i Karlskrona, eftersom han pluggar, jag få söka jobb och jag få träffa de personer som betyder mest på jorden.

jag älskar USA, och visste inte hur det skulle bli förens jag kom hit, eftersom jag hatade allt där borta i Sverige, så såg den amerikanska drömmen ut som ett lyckopiller, det var helt fel .. efter snart 2 veckor här, så vet jag redan nu vad som är rätt, och vad som är fel .. mitt beslut att åka hit var ett sånt underbart beslut, för jag fick instinkt på hur fantastiskt mitt liv där hemma redan är, och även om detta livet bara skulle vara för ett år, så är det ingenting jag vill göra .. mitt beslut att ta mig hem igen kan vara det bästa beslutet jag gjort, för nu kan jag börja bygga det livet jag vill ha, med min pojkvän och försöka komma in på journalisthögskolan som länge varit min dröm ...

en chock i USA var det som behövdes, men jag kommer absolut återvända tillbaka hit, till USA .. men inte som au pair och inte för att bo med andra!

det värsta är däremot, att för 6 månadersedan satt jag i min soffa och var as taggad på detta, jag kunde inte i min vildaste fantasi förstår varför folk avbryter sitt år, jag tyckte dom var dumma i huvudet. Nu kan jag däremot säga att - man kan inte döma innan man själv åkt, VISST är det bara 1 år av sitt liv (man kan stå ut, det kan man), men man plågas inte i ett år, om man ta ett beslut, att åka hem, att stanna, kanske att förlänga, så gör man det för sig själv, inte för någon annan, och jag vet att det sitter någon där nu framför datorn som tycker jag är dum i huvudet (jag gjorde så själv) .. Men det är inte du som gå miste om något ifall jag åker hem, BARA JAG - och det har jag lärt mig nu (: