nu är en sån stund då jag längtar med hela mitt jävla liv till usa, att jag var i usa nu.
att jag vill spy och nästintill gråta över att jag föddes i en sånhär by, i ett sånt här län.
det är helt otroligt att vi (vi som bor här) har orkat bo kvar här så länge som vi gjort.
jag är ju tvungen att stanna ett år, eller tvungen är väl lite hårt, men jag vill ta studenten helt enkelt.
men ni ANDRA, ni som tatt studenten och bara sitter hemma? VAFAAAAAAAAAAAAN i hela jävla friden vill ni stanna kvar här? upp till göteborg, ner till malmö, men varför varför varför stanna man här?
visst, vissa gillar det säkert, jag kommer då aldrig förstår varför bara ... det är långt bortom mitt tänkande.

så idag är en sån dag då jag skulle varit lycklig om jag stod på sturup/kastrup med två väskor på 23 kilo var.
med ett handbagage på 15 kilo, och framför mig vänta ett helt år av lycka, av en dröm som jag velat göra i hur många år vet jag inte, jag skulle kutat på ombord, sagt snabbt hejdå till alla .. och varit så förväntansfull.

men nu ska jag vänta här ett år till, men om min vilja gå igenom, vilket den ska med min envishet, så vet jag att om ett år idag sitter jag nånstans i usa och skriver .. nånstans bland dessa 50 stater och känner oro för 11 september.
om ett år ... är det 9 årsen tornen föll, och jag ska vara där helt enkelt, just one year toooo goooo! (knappt)
på måndag ska vi åtminstone ha mössprovtagning, det betyder att vi är ett steg nämre slutet.